Dagarna efter att jag lämnat skid-himmelriket Trysil och gått tillbaka till gamla vanor, som att vakna på morgonen av ett hemskt iPhone-alarm och att tvinga sig till skolan för åtta ödesdigra timmar, har varit rentav utmattande. I tisdags var det nationella prov i fysik, då man först gjorde en teoretisk del från 8.30 till 9.45, sedan en argumenterande del från 10.00-10.45 och till sist skulle man planera en laboration från 11.00-11.30. Jag satt under nästan hela tiden och bad till Gud i mitt huvud. ("Varför har jag inte lärt mig dessa sakerna? Snälla, jag ber dig, har du inget litet chip med information om all fysik som du kan skicka ner så att jag kan koppla in det i min hjärna?) Gud verkade inte haft tid att lyssna på mitt gnäll, för det slutade med att jag svarade "De har något i sig som gör att de vill vara med på TV och bli kändisar" på en fråga om hur radioaktiva ämnen kunde skickas in i organ så att det kunde visas på en gammakamera.
No är inte det enda jag kör fast på. Imorgon har vi svenska prov om svenska språkets historia, vilket jag tycker är ett helt värdelöst och onödigt ämne. Kommer jag att använda detta då jag är vuxen? Nej! Om inte man sitter på jobbet och någon kommer fram "rabbla upp allt från indoeuropeiskan till nusvenskan och du får en miljon!" Då skulle jag haft användning för detta, men det scenariot är högst omöjligt. Jag har därför inte pluggat, och kommer då att få improvisera på provet. Vilket kommer bli något sådant här: "Vi har olika dialekter för att någon gång förut i tiden så bestämde sig någon jävel för att dela in hela Sverige i olika zoner och hitta på en massa dialekter och göra vissa finare än andra. Sedan var det även någon utomordentligt galen människa som tog sig längst ner i Sverige och rotade runt där så att dialekten gick åt helsike." Inget ont mot er skåningar nu. Jag tycker faktiskt om eran dialekt, men men.
Ni förstår nog att jag är ovanligt trött, för något sådant här skulle jag inte kunna skriva då jag var yrvaken.
- A
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar