Fuck you and you and you.

Herregud vad vissa minnen kan dra ner ens humör rejält. Speciellt sådana jag gråter till. Jag saknar inte alls mitt 'förra' liv, och är riktigt tacksam för den nya starten jag fick efter hösten 2011. Men ibland går det bara inte att ljuga för en själv, inte ens om det gäller att man kommit över det. För det har jag inte alls, inte på något sätt. Och det är nog det mest tragiska; att jag aldrig kommer göra. Jag har nu gått hos en terapeut i några veckor, och självklart känns det bra att få prata ut, men genom att prata om det kommer jag ihåg mer och mer, och minnena flyger tillbaka till mitt huvud. Det känns verkligt igen, och det är något jag helst av allt inte vill känna. Jag vill kunna leva igen, utan att oroa mig, men först och främst vill jag slippa stänga in mig på mitt rum och gråta.

Och.... här slutar vi att vara deprimerande. Hehe. Dagen har varit rätt okej, väldigt soft men ändå tråkig. Skuggade teknik med Lina på Kattegatt, och fann vart Sveriges stökigaste klass gömde sig. Hittade på nya sätt att samtala, genom att skriva på anteckningarna på mobilen och visa för varandra. Kunde stolt konstatera att vi på Brunnsåker är mer smarta än ettor på gymnasiet. Blev 'mobbade' i "skuggklassen" och drog hem till mig för att äta istället för på Kattegatt(vi är modiga... not). När vår skuggdag var slut drog Lina till skolan, och jag stack direkt to tha terapeut, eller heter det kurator? Idk. I alla fall var jag där i en halvtimme, och sedan gick jag hem för att käka lite mellanmål, och typ däcka i soffan. Ikväll blir det för-tidig firande av min pappa, som fyller 49 imorgon, och skrivande som gäller. Måste ta ut min sorg på något sätt.

gammal suddig bild